Jag har varit och busat med de andra grabbarna i hagen. Men jag lyckades inte riktigt hålla mig på benen så jag gick omkull och fick mig även en reva på vänster has. Inte så farlig tyckte varken matte eller jag.

Men så blev det lite inflammerat och jag började gå konstigt för det gjorde så ont. Nu är såret läkt i och för sig men jag har fått lite ont i ryggen istället eftersom jag gick så konstig. Matte tyckte det var bäst att Equiterapeuten (gud vilket svårt ord!) Malin Bergman kollade över mig. Och visst hittade hon mina onda ställen – aj, aj, aj, men lite laser gjorde gott. Fast då tyckte matte att lite laser räcker inte utan jag behöver också ha täcke (Back on Track)på mig.

Så där stod jag i godan ro och åt när hon  kom dragandes med täckena…det blev två stycken!!! För hon är så rädd om det dyra täcket, men jag då???

När vi kommer ner till hagen så stirrar alla kompisarna på mig. Sedan kommer alla farande för att nosa och kolla på mig. GUD så pinsamt – där jag står jag med blå kjol.

Töggur är en just kompis och fattade rätt snabbt att det var jag. Men Teitur, han fattade ingenting, det är nog som hans matte säger – att han har en bug i huvudet! Han bara for efter mig utan att fatta att det var jag, Leikur, även om jag hade kjol.

Så jag gick bort till Funi för att kolla om han kunde hjälpa mig av med pinsamheten. Men Funi var som vanligt som ett stort frågetecken. Va? Va sa du jag skulle göra? Ska jag dra här? Så där stod han och bet lite här och där men det gjorde ju inte att täcket kom av.

Jag provade att rulla mig, men det hjälpte inte heller. Jag var fast!

Oerhört pinsamt så jag gick där längst ut bland kompisarna för att inte synas så mycket.

Hur kan matte göra så mot mig? Även om jag måste erkänna att det var ganska skönt med det där täcket för det fick ryggen att kännas bra. Men det skulle jag aldrig erkänna för matte.

I lördags morse var det ett brott på staketet mellan hagarna och Lina och Ludde gick i paddockhagen istället för sin vanliga hage. Lina är lite mobbad i stora hagen så troligen kom detta brott av ett bråk mellan hästarna och Lina hade skrämts över. Ludde valde nog bara att gå över själv - för ingen kan skrämma Ludde...

Vi lagade i alla fall staketet under dagen och släppte tillbaks Lina och Ludde i  sin vanliga hage. Lina ställde sig omedelbart vid stället för det tidigare hålet i staketet och såg ut att undra "Hur var det nu jag gjorde för att komma över till andra sidan". Därför släppte vi över henne så hon går nu med de andra hästarna i paddockhagen och ser ut att trivas. Ludde fick vara kvar i stora hagen eftersom han brukar vara kompis med Töggur - de brukar leka mycket, speiciellt "bita-varandra-i-knä-och-se-vem-som-får-ner-den-andre-först leken".

På söndagmorgonen så var det något som inte stämde när vi fodrade - Ludde var tillbaks i paddockhagen utan några synliga brott i staketet. Det är fortfarande en gåta hur han kom över men han fick stanna där. Han tittade bara på oss och såg ut att säga - "och??? vad är problemet??".

Min tanke blir naturligtvis då att kan han obehindrat ta sig över till den andra hagen utan att bryta staketet så kan han också ta sig ut ur sin nuvarande hage. Därför har nu Ludde benreflexer på sig på natten för om han går ut på vägen så syns han i alla fall för bilisterna. 

Kramizar på er

Biljetterna till Island är bokade! Nu känns det mer på riktigt, ska bli väldigt roligt och lärorikt. Hoppas på att vi ska få lära oss massor om deras hästhållning och sätt att träna hästarna.

I måndags skottade jag snö igen och igår serverade jag - idag har jag varit hemma och ägnat tid åt det jag kommit efter med när jag jobbat hemifrån såsom kolla staket och gå igenom hästarna ordentligt.

Red Týr en sväng i skogen som sällskap åt Gerpla som för första gången i sitt liv fick gå på uteritt. Det gick jättebra. Sedan red jag Töggis i paddocken - han har blivit så duktig. Det har hänt massor bara den sista månaden. Han har liksom mognat. Gick enkelt att växla mellan gångarterna. Kunde skritta på kortsidorna för att sedan ta galopp snett igenom och gå ner till skritt i hörnet. Fast vi har tränat hårt på dressyr och lydnad de senaste veckorna så det är ju skönt att det givit utdelning.

Pratade med min bror i eftermiddags som sa att de blir klara imorgon med snöskottningen så jag behöver inte komma in då. Det var skönt för det är rätt tufft att vara dubbelarbetande....

Ha det bra!

Kramizar

När jag tänker på julen i november månad känner jag bara stress, stress, måste, måste.... Som ni förstår är jag ingen större fan av julen. När sedan julaftonsmorgonen är här känns det annorlunda. Vi firar det mesta av vår jul den 23:e för att kunna få ha med alla våra barn samtidigt - och det är jättemysigt!!! Men på julaftonsmorgonen känns det som om allt lagt sig, lugnet kommer och då känner jag det som egentligen julen handlar om (förutom det religösa med jesus och hans vänner) - värme och kärlek. När jag går runt bland alla mina djur - min familj! känner jag sådan ömhet för dem så jag nästan blir rörd. Jag är lyckligt lottad som har en så stor härlig familj och många fina vänner.

På förmiddagen idag har vi - 10 ryttare från Rosendal - spridit julstämning i Mantorp. Vi red runt hela samhället med tomteluvor och pyntade hästar och det var otroligt uppskattat. Hela ritten tog drygt 2 timmar. Karin var gödselvakt och red sist för att kunna plocka bort det gödsel som hästarna åstadkom under turen.

Det kommer fler bilder inom kort på Julaftonsritten och gårdagens Whiskyritt (Braxstadrundan för att överlämna en whiskyflaska till Dag som tack för att vi får rida på hans mark). Dessa bilder lägger jag på bilddagboken. Fotograf är förstås som vanligt - Peter! Tusen tack för fina bilder.

God Jul till er alla!!

Kramizar