Detta är ett inlägg från Leikur som bor här på Rosendal. Det är hans matte Mathilda som har skrivit ner det han sagt:

Jag har varit och busat med de andra grabbarna i hagen. Men jag lyckades inte riktigt hålla mig på benen så jag gick omkull och fick mig även en reva på vänster has. Inte så farlig tyckte varken matte eller jag.

Men så blev det lite inflammerat och jag började gå konstigt för det gjorde så ont. Nu är såret läkt i och för sig men jag har fått lite ont i ryggen istället eftersom jag gick så konstig. Matte tyckte det var bäst att Equiterapeuten (gud vilket svårt ord!) Malin Bergman kollade över mig. Och visst hittade hon mina onda ställen – aj, aj, aj, men lite laser gjorde gott. Fast då tyckte matte att lite laser räcker inte utan jag behöver också ha täcke (Back on Track)på mig.

Så där stod jag i godan ro och åt när hon  kom dragandes med täckena…det blev två stycken!!! För hon är så rädd om det dyra täcket, men jag då???

När vi kommer ner till hagen så stirrar alla kompisarna på mig. Sedan kommer alla farande för att nosa och kolla på mig. GUD så pinsamt – där jag står jag med blå kjol.

Töggur är en just kompis och fattade rätt snabbt att det var jag. Men Teitur, han fattade ingenting, det är nog som hans matte säger – att han har en bug i huvudet! Han bara for efter mig utan att fatta att det var jag, Leikur, även om jag hade kjol.

Så jag gick bort till Funi för att kolla om han kunde hjälpa mig av med pinsamheten. Men Funi var som vanligt som ett stort frågetecken. Va? Va sa du jag skulle göra? Ska jag dra här? Så där stod han och bet lite här och där men det gjorde ju inte att täcket kom av.

Jag provade att rulla mig, men det hjälpte inte heller. Jag var fast!

Oerhört pinsamt så jag gick där längst ut bland kompisarna för att inte synas så mycket.

Hur kan matte göra så mot mig? Även om jag måste erkänna att det var ganska skönt med det där täcket för det fick ryggen att kännas bra. Men det skulle jag aldrig erkänna för matte.