Dúis hormoner börjar aktiveras märker jag. Igår var det lite svårare än vanligt att få hans uppmärksamhet när jag red på ovalbanan. Speciellt den sidan som bara är fyra meter från hagen.... där alla vackra flickor går... Men än så länge lyder han mig även om han tittar efter dem och låter lite. Tur att han är mer intresserad av sådant som går och äta än av tjejerna så man kan alltid ta till det när han blir för distraherad. Han börjar i alla fall bli riktigt ridbar nu och kan både trava, tölta och galoppera på ovalbanan - och är världens mysigaste, trevligaste.... (kan man bli kär i en häst?) ja, jag kan fortsätta länge. Känns som om vi valde varandra den där gången då vi träffades i boxen på Ysta-Gerdi, Island.

Med Feila trälar jag på. Sara tyckte hon var stel, lång och gick i - typ, ingen form alls. När jag hör det så kommer min superenvisa sida fram - Jag ska nog visa henne! Vi tränar volter, longerar i pesoasele, skänkelvikning, öppna - Ja allt för att det ska vara en stor förändring på henne nästa gån Sara kommer. Skillnaden med Feila och alla andra hästar jag tränat intensivt är att hon är ett sto. Läste någonstans om ridning att för att få ett sto att lyda måste man lämna in en skrifftlig ansökan i tre exemplar - med Feila känns det som om den som skrev detta har rätt.

Nu är det dags att släppa ut hästarna och ta tag i dagens jobb. Snart börjar terminen och det ser jag mycket fram emot - och hästarna också!

Ha det bra!

Kramizar